Fru minister, bästa folktingsledamöter, representanter för Tammerfors stad, mina damer och herrar,
Det är en glädje för mig att få hälsa er välkomna till Folktingets session här i Tammerfors. Alldeles särskilt vill jag välkomna alla nya folktingsledamöter, som nu är med om sin första folktingssession.
Mycket har hunnit hända sedan sessionen i Helsingfors för ett år sedan. För Folktingets del vill jag särskilt betona tre politiska processer som vi lagt ner mycket arbete på. Jag tänker på kommunstrukturreformen, social och hälsovårdsreformen och nationalspråksstrategin. Jag ska återkomma till dem om en liten stund.
Först några ord om språkklimatet. Senaste veckoslut publicerades i Helsingin Sanomat en opinionsmätning bland Finländare om inställningen till de medborgarinitiativ som aktualiserats, enligt vilken 54% av de tillfrågade var beredda att avstå från den obligatoriska svenskundervisningen.
Många gånger under årets lopp har jag fått svara på frågan varför Folktinget håller fast vid att svenska språket skall vara ett obligatoriskt språk i vårt skolsystem. Det är då lätt att stöda sig på president Ahtisaari som sagt att det viktigaste argumentet är att Finland har två nationalspråk och att det är naturligt att man i ett land med två nationalspråk lär sig åtminstone grunderna i båda språken. Det andra bärande argumentet är att Finland hör till Norden och svenska språket öppnar många dörrar till den nordiska gemenskapen.
Här i Tammerfors startades för en tid sedan en kampanj vars syfte är att mobilisera finländarna mot den obligatoriska svenskundervisningen. Jag tycker att kampanjen är sorglig, och kränkande, eftersom huvudargumenten i kampanjen är att svenskan är ett hot mot välfärden i Finland och svenskan begränsar de finskspråkiga barnens möjlighet att lära sig andra språk. Det är ganska svårt att ge sig in i en saklig diskussion om dessa generaliserande påståenden om det nationella behovet och nyttan av att lära sig svenska. Man kan försöka uppskatta nytta både ur individens perspektiv och ur samhällets synvinkel. Jag har aldrig ännu stött på en forskning som skulle visa att språkkunskaper i sig är onödigt eller skadligt.
Folktinget har under de senaste åren fördjupat sina kontakter till Sverigefinländarna och försökt stöda dem i deras strävan att utveckla strukturer för att stärka de finska strukturerna i Sverige. Min övertygelse är att både finska språket och svenska språket mår bäst av att bägge språken talas på ett möjligast stort och utbrett område. I ett Europeiskt perspektiv är både finska och svenska språket små språk. I stället för att driva negativa kampanjer mot ett språk i Norden, vare sig vi talar om ett språk med nationalspråks- eller minoritetsspråksstatus, borde vi eftersträva en gemensam vilja att stärka de mindre talade språkens ställning i Europa.
Det leder mina funderingar vidare till nationalspråksstrategin.
I december fick den styrgrupp som arbetat under statsminister Katainens ledning sitt förslag till nationalspråksstrategi färdigt. Iden till en nationalspråksstrategi föddes i samband med skrivandet av Ahtisaari rapporten. Folktinget låg bakom regeringsprogrammets skrivning om att uppgöra en nationalspråksstrategi. Nationalspråksstrategin är ett utmärkt verktyg för de statliga myndigheterna, då de skall planera verksamheten ur nationalspråkens perspektiv. Här beskrivs bl.a. hur de språkliga konsekvenserna ska utredas i ett samgångsavtal i en fusion mellan kommuner. I nationalspråksstrategin betonas språkundervisningens betydelse och särskilt språkbadets möjlighet som en inkörsport för att lära sig svenska i finska skolor.
Nationalspråksstrategin är ett tungt och välskrivet dokument och följande fas i arbetet är tillsättandet av en styrgrupp med representanter från alla ministerier kompletterat med sakkunniga från kommunförbundet, utbildningsstyrelsen och Folktinget (Markus Österlund som också representerade oss i strategiarbetsgruppen).
Nationalspråksstrategin är en viktig markering av regeringen i en tid där en del högljudda röster i vårt land vill tona ner Finlands tvåspråkighet. Nationalspråkstrategin kan i bästa fall vara ett hjälpmedel för att stärka svenskans ställning vid ministerierna och andra statliga myndigheter och fungera som ett redskap för att konkretisera språklagens förpliktelser.
Att det finns ett behov av att våra statliga myndigheter skärper sig, kan vi också konstatera efter att ha läst dagens hbl. Inom nödcentralsverket är uppfattningen om språklagens krav fortfarande bristfällig, om man skall tro chefen för Kervo nödcentral, som säger att "personen som svarar får be den som ringer att tala finska. Om personen som ringer inte kan tala finska styrs samtalet vidare". Språklagen förutsätter att en statlig myndigheten skall betjäna medborgaren på medborgarens språk, antingen svenska eller finska. Verksamheten skall organiseras utgående från detta och inte så att operatören som tar emot ett samtal ber den som ringer, och talar svenska, att tala finska. Inrikesministeriet bör igen en gång, och omedelbart, se över de instruktioner de ger till nödcentralerna.
Redskap för hanteringen av språkfrågor behövs minsann i samband med alla de reformarbeten som pågår som bäst. Folktinget har systematiskt följt med och försökt påverka utformningen av den kommunstrukturreform som är på gång.
I vårt utlåtende om kommunstrukturlagen till Finansministeriet ber vi Finansministeriet motivera varför man i förslaget till strukturlag och ändringar i språklagen framlägger förslag, som till vissa delar riskerar invånarnas språkliga likställdhet i de tvåspråkiga kommunerna.
Vi vill igen en gång påminna om att kommunernas självbestämmanderätt bör respekteras till alla delar i reformen. Staten får inte tvinga kommuner ihop, i all synnerhet inte om det påverkar en kommuns språkliga ställning och kommunen motsätter sig sammanslagningen.
Folktinget påpekar att samarbetet mellan kommunerna kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa språkliga rättigheter inom exempelvis social- och hälsovården och andra stadiets utbildning.
Inom metropolområdet behövs det t.ex. samarbete mellan kommunerna för att garantera att små grupper inom socialvården för vilka ett tillräckligt stort befolkningsunderlag behövs, kan få kvalitativ vård på sitt eget språk.
Folktinget har många gånger framhållit att de språkliga rättigheterna är en juridiskt bindande norm på samma sätt som övriga grundläggande rättigheter enligt grundlagen. Dessa ska därför inte utgöra en avvikelsegrund, utan ges företräde framför andra kriterier för strukturreformen som t.ex. befolkningsunderlag, pendling, samhällsstruktur och ekonomi.
Många delprocesser är på gång i kommunstrukturreformen. Den 7.3 tog utlåtandetiden slut för kommunstrukturreformen och lagpropositionen gavs till riksdagen denna vecka. Den 22.5 ska metropolområdets kommuner ge sina utlåtanden om metropolutredarnas förslag. Samtidigt rullar social- och hälsovårdsreformen vidare. Under den gångna veckan uttalade justitiekansler Jonkka sig om reformerna och uppmanade regeringen att koordinera beredningen av kommun- och social- och hälsovårdsreformen.
Många av er kommer säkert ihåg att vi på sessionen för ett år sedan inledde den politiska diskussionen med Professor Mats Brommels som redogjorde för de tankar som Folktingets arbetsgrupp för social – och hälsovårdsreformen kommit fram till. Arbetsgruppen har fortsatt arbetet under året som gått och fört diskussioner med Göran Honga som varit en av utredningsmännen i ministeriets sote-arbetsgrupp. Han har haft ett särskilt ansvar för de svenska strukturerna och han och kommunförbundets svenska direktör Kristina Wikberg ommer att delta i den arbetsgrupp som skall utarbeta lagen om organiserandet av social- och hälsovården.
I Folktingets arbetsgrupp har vi oroat oss för att diskussionen om social- och hälsovårdsreformen så starkt kretsar kring administrativa lösningar och väldigt lite om det som var utgångspunkten till det egentliga reformarbetet, dvs ojämlik tillgång till social- och hälsovårdstjänster i landet och de stora svårigheterna att rekrytera personal. Särskilt svårt har en del kommuner haft att rekrytera svenskspråkig personal.
För att säkerställa medborgarnas rätt till vård på svenska, har vi framhållit att särskilt barn, äldre och personer med specialbehov i alla situationer måste garanteras rätt till vård på svenska. Inom de nya social- och hälsovårdsstrukturerna bör en struktur skapas på erva nivå för koordinering av vården samt för forskning, utveckling och utbildning.
Syftet måste vara att säkerställa kompetensen inom vården av vissa utsatta grupper på svenska. Samkommunen Kårkulla måste bevaras och förstärkas för den gemensamma koordineringen av vården för de utsatta grupperna. Mentalvård, missbrukarvård och specialomsorg är sådana vårdformer som på svenska bör koordineras av en enhetlig nationell styrapparat.
Tack för alla motioner som vi snart skall ta i tu med. Jag är säker på att vi får en livlig diskussion om många av de frågor som ni aktualiserat i motionerna.
Tack också till den avgående styrelsen och ordförandena och medlemmarna i de utskott som nu avgår. Ni har alla medverkat till att Folktingets verksamhet synts och hörts och fått ett innehåll. Ett stort tack till Folktingets kansli, folktingssekreteraren och hela den övriga personalen för det gångna året.
Jag önskar er alla en givande och debattglad Folktingssession och förklarar Folktingssessionen öppnad.
