Måndagen den 29 april arrangerade Finlands ambassad tillsammans med Förenta Nationernas Fredsinstitut (USPI) en rundabordsdiskussion om konfliktlösning på Finlands ambassad i Washington för särskilt inbjudna deltagare.
Syftet var att sammanföra representanter för dem som arbetar med fredsmäkling ute på fältet och dem som i teorin sysslar med frågan om hur man fördelar makten mellan olika intressegrupper i konfliktområden. Många lösningar har prövats i praktiken, några har fungerat medan andra visat sig inte fungera. Lösningarna finns ofta katalogiserade och genomforskade av akademiker, men resultaten av deras arbeten används allt för sällan i praktiken. På vilket sätt kunde man koordinera och dra nytta av denna samlade kunskap?  Under förberedelserna för mötet deltog också en representant för FN:s medlingsenhet (UN Mediation Division) som har till uppgift att se hur man kan samarbeta mellan FN och EU.
Finlands ambassadör i USA Ritva Koukku-Ronde öppnade samtalen och följdes av professor Liam D. Anderson, Wright State University som är författare till rapporten ”Federal Solutions to Ethnic Problems: Accommodating Diversity”, där också ålandsfrågan behandlas, och professor Brendan O’Leary vid University of Pennsylvania som sedan länge är väl insatt i ålandsfrågan. Därefter talade förre ambassadören i Kroatien Peter Galbraith, som då fick till uppgift att presentera en autonomi som till stor del byggde på Ålands självstyrelse för serberna i Kroatien. Galbraith har dessutom bland annat arbetat som rådgivare till kurderna i Irak och medverkat till det som kom att bli det autonoma Kurdistan, sedan som FN:s utsände i Afghanistan och nu som senator i Vermont. Till sist talade en verklig nestor i fredsmedlingssammanhang professor emeritus I. William Zartman från John Hopkins University och en av de medverkande i Helsingfors när Finlands presenterade sitt medlingsprogram.
Som så ofta konstaterats finns det inga modeller, men det finns många typer av arrangemang som provats i tidigare. Ett av dessa arrangemang är Ålands territoriella autonomi, men Finlands historia innehåller också en lång tid av autonomi under den odemokratiska regimen i Ryssland, av att vara ett tvåspråkigt land och av arrangemangen gällande samerna, en folkgrupp på vilka tillämpas reglerna om ursprungsbefolkning.
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclérs bidrag kom att handla om Ålandslösningen i teorin och praktiken, och om vikten av att samordna insatserna. Det gäller också FN:s och EU:s insatser, och denna fråga har för närvarande tilldelats Professor John Packer, anställd som medlingsexpert vid FN och som också deltog i förberedelserna inför rundabordsdiskussionen.
Särskild uppmärksamhet ägnades konflikterna i Syrien och Irak samt på Balkan.
Titeln på samtalen var ”Concepts for Conflict Resolution Amid Deep Diversity” och någon frågade sig säkert om det finns ”Deep Diversity” (djup skiljaktighet) mellan Åland och Finland, men samtalen kretsade kring hur man i andra sammanhang kan använda erfarenheterna från 90 år av en självstyrelse som tillkom mot befolkningens vilja, men som ändå fungerat.
Bland deltagarna i samtalen fanns representanter för U.S Department of State (USA:s UM), Institute for Defence Analyses, Center for Naval Analysis, Alliance for Peacebuilding, Office of the Conflict Management and Mitigation, Kongressens forskningsservice, Brookings Institute, USAID, U.S. Institute of Peace m.fl.
Samtalen fortsatte under den avslutande lunchen och från ambassadens sida konstaterades att samtalen måste få en fortsättning eftersom intresset varit mycket stort och det fanns många obesvarade frågor kvar att diskutera.
Ledamot Nauclér var särskilt glad över att samtalen hållits i kretsen av experter som alla kan dra nytta av erfarenhetsutbytet i sitt fortsatta arbete med fredförhandling- och medlingsfrågor. Förhoppningsvis kan det också leda till att intresset ökar för Finlands medlingsprogram och för kvinnors roll i arbetet.