Ärade talman,
Vårt allra största statsfinansiella problem kan enligt Svenska riksdagsgruppens övertygelse sammanfattas i tre ord: hållbarhetsunderskott, hållbarhetsunderskott och hållbarhetsunderskott. Det är klart att obalansen i statsfinanserna är allvarlig också på kort sikt. Den fortsatta ekonomiska krisen i euroområdet och globalt har satt käppar i hjulen för regeringen då det gäller att uppnå balans i statsfinanserna under denna valperiod. Som finansutskottet i sitt betänkande konstaterar, lyckas regeringen på sin höjd bryta skuldspiralen och vända den nedåt.
Allra allvarligast är ändå läget på lite längre sikt. Här varierar kalkylerna tyvärr på ett oroväckande sätt. Enligt finansministeriets senaste beräkningar uppgår hållbarhetsunderskottet till drygt fyra procent av BNP, vilket motsvarar cirka åtta miljarder euro. EU-kommissionen varnar för sin del för att det kan vara över sex procent, vilket skulle motsvara inte mindre än närmare tolv miljarder.
Ärade talman,Vårt grundproblem är alltså till sin karaktär strukturellt, inte konjunkturrelaterat. Finansutskottet skisserar än en gång upp vad som borde göras, och den listan innehåller från Svenska riksdagsgruppens synpunkt sett egentligen inga nyheter:
Arbetskarriärerna måste förlängas, i takt med att livslängden förlängs. Men det är inte bara den lagstadgade pensionsåldern och den faktiska pensioneringsåldern som måste höjas, utan starten i arbetslivet måste tidigareläggas med hjälp av effektiverad utbildning, småbarnsföräldrar måste erbjudas flexiblare arbetstider för att kunna jobba mer än nu, arbetslöshetsperioderna vid jobbyte måste förkortas och sjukdomsfrånvaro åtgärdas.
Det här budskapet kan låta hårt, men i själva verket är det tvärtom mjuka metoder som krävs för att öka trivseln och välbefinnandet i arbetet. Men vi måste också åtgärda de så kallade flitfällor som nu hindrar arbetslösa att ta emot erbjudet arbete.Alla vet vad som måste göras, men Svenska riksdagsgruppen efterlyser nu handling. De behövliga reformerna i arbetslivet bör självfallet beredas i ett trepartssamarbete mellan arbetsmarknadsparterna och statsmakten. Men det måste sägas rent ut: ingen av dessa parter kan hur länge som helst ha vetorätt.
Ärade talman,En annan metod för att åtgärda hållbarhetsunderskottet är att öka produktiviteten i arbetet, och då särskilt i den offentliga sektorn. Kommunreformen måste leda till en bättre ekonomi. Regeringens beslut om utredningsområden måste utgå från detta, och kommunerna bör stödjas i arbetet med att göra de rätta sakerna så ekonomiskt som möjligt.
Redan en liten ökning av produktiviteten i den offentliga sektorn får en stor gynnsam effekt på hållbarhetsunderskottet i samhällsekonomin. Till exempel en samordning av datanäten kan spara stora resurser.
Ärade talman,Finansutskottet fäster också i sitt betänkande uppmärksamhet vid det riskabla i att räkna med så kallade dynamiska effekter av skattereformer. Det understryker osäkerhetmomenten i de finanskalkyler som görs.
Däremot är dynamik precis vad Finland behöver, för att sätta fart på den ekonomiska tillväxten och inte minst exporten. Finansutskottet räknar förtjänstfullt upp de nya områden och produkter Finland bör satsa på. Inte heller den listan är ny, men den tål att upprepas. Nyckelordet är innovationer. Vi behöver robotiseringssatsningar jämsides med ICT-satsningar. Vi behöver innovationscentra runt om i landet.
Innovationer förutsätter en kvalitativt högtstående utbildning och ett utbildningssystem som tar till vara alla resurser. Ungdomsgarantin och läroavtal hör till de metoder som bör tas i bättre användning.Men innovationer förutsätter också forskning. Svenska riksdagsgruppen delar finansutskottets oro för de minskande forskningsanslagen. Till det som bör omprövas hör anslagen för sektorforskning inom social- och hälsovården.
Ärade talman,Svenska riksdagsgruppen vill till slut lyfta fram två utrikes- och säkerhetspolitiska helheter som måste ägnas särskild uppmärksamhet. Det är en skam att biståndsanslagen tillåts minska, och så fort statsfinanserna kan fås i bättre balans måste anslagen åter höjas. Men minst lika viktigt är att regeringen aktivt stöder de förslag till mål för utvecklingen efter 2015 som har lagts fram av en högnivåpanel tillsatt av FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon.
Försvarsanslagen är det andra föremålet för vår särskilda oro. Om försvaret inte under nästa riksdags- och regeringsperiod kan få de tilläggsanslag som även regeringen konstaterat vara nödvändiga för att vår nuvarande försvarsberedskap ska kunna upprätthållas, måste fundamenten omprövas. Till de fundamenten hör den allmänna värnplikten, territorialförsvaret av hela landet och vår militära alliansfrihet. Finland står i det avseendet inför ett vägskäl.
