Värderingarna mår bra men välfärdsmodellen är i ett brytningsskede.

24.11.2013 kl. 09:00
Den nordiska välfärdsmodellen är i ett brytningsskede. Vårt ansvar är att vårda och trimma den så att den orkar med den kommande bördan. Därför måste vi fundera på vad vi kan ge avkall på och vad vi absolut inte skall avstå.
På måndagen deltog jag tillsammans med bland annat president Sauli Niinistö och kommissionär Olli Rehn i ett stort Pohjola-Norden seminarium med temat ”Nordens plats i Europa”. President Niinistö talade om våra gemensamma värderingar. Han lyfte fram flera intressanta aspekter, bland annat hur de nordiska värderingar innehåller en förväntan om vad vi önskar oss av framtiden och att dessa förväntningar åtminstone till en del för tillfället kanske är för höga. Med avstamp i de nordiska ledarnas möte med president Barack Obama i september sade Niinistö också att hans uppfattning är att man till exempel i USA gärna vill se de nordiska länderna som en helhet och att man gärna identifierar sig med oss. Det är en hoppingivande analys, tycker jag. Niinistö lyfte också fram svenskans ställning i Finland. Han hoppades på en ny generation av ”nordister” som kan fortsätta och föra in samarbetet på nya spår.
Att upprätthållandet av det nordiska välfärdssamhället är resurskrävande vet vi mycket väl. Samtidigt vet vi också att den nordiska modellen är en garant för både samhällsfreden och mänsklig trygghet. Grundstenarna i vår nordiska modell heter sysselsättning, utbildning och socialskydd, och framförallt en jämlik tillgång till dessa.
Sysselsättningen är avgörande. Skattemedel flyter in enbart då det finns arbete. I framtiden kommer vi inte att ha råd med att inemot en tiondel av människorna är utan arbete. För att inte tala om de katastrofala sociala följderna en hög arbetslöshet för med sig.
Utbildningen är också intimt sammankopplad med välfärden. En avgiftsfri, högklassig och jämlik skola som utvecklar våra barn till självständigt tänkande individer är i nyckelposition. Den nordiska modellen kommer aldrig att kunna konkurrera med låglöneländer, men med kunskap, kunnande och bördig mark för innovationer kommer vi långt.
För den enskilda individen är vetskapen om att det finns ett socialt skyddsnät avgörande. Samtidigt som vi betonar individens eget ansvar skall samhällets stödjande hand också i framtiden vara utmärkande för vår modell. Jag hoppas att vi också i framtiden ser det som en självklarhet att vi sträcker ut en hjälpande hand så att människor som behöver det får hjälp.
Slutligen måste vi alla inse att den offentliga ekonomin inte kommer att balansera sig själv. Det har bland annat talats mycket om pensionsåldern. Jag ser det som självklart att då vi lever längre skall vi också jobba längre.
Den nordiska välfärdsmodellen är i ett brytningsskede. Vårt ansvar är att vårda och trimma den så att den orkar med den kommande bördan. Därför måste vi fundera på vad vi kan ge avkall på och vad vi absolut inte skall avstå. Målet bör också framöver vara lyckliga människor och ett samhälle som stöder ”det goda livet” för alla och envar. För att nå det krävs ett gemensamt ansvar.
Anna-Maja Henriksson

Gruppanföranden

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35