SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
Hur garantera säkerheten för medborgarna bosatta i svårtillgängliga områden?
Till riksdagens talman

En problemsituation som uppstått när Finlands räddningsväsen centraliserats är att utsatta områden, som är svårtillgängliga eller avståndsmässigt sett långt borta från räddningsväsendets placering, är mer hotade vid olyckor eller bränder än mer centralt belägna orter. Ett konkret exempel på detta är öarna i vår skärgård som endast nås med färja. Under senare tid har det också i olika delar av vårt land riktats kritik från den frivilliga brandkårens sida mot räddningsväsendet, när inte den frivilliga brandkåren blivit kallad till platser där olyckor eller eldsvådor skett och där den frivilliga brandkåren kunde ha varit snabbare på plats än räddningsväsendet. Om den frivilliga brandkåren larmats skulle alltså konsekvenserna av olyckan eller eldsvådan eventuellt därför varit mindre. I räddningslagens (379/2011) 52 § står det dessutom att räddningsväsendets myndigheter skall i mån av möjlighet främja verksamhetsförutsättningarna för frivilliga organisationer som anlitas i räddningsväsendets uppgifter. Intresset för detta verkar dock vara lågt för detta, om man frågar de frivil-liga brandkårerna. Nu planeras dessutom att räddningsområdena i vårt land skall skäras ner från 22 till 11 områden, varför frågan om hur man bevarar medborgarnas säkerhet i svårtillgängliga områden blir än viktigare.

Det att ortens frivilliga brandkår upprepade gånger inte kontaktats från räddningsväsendets sida har i vissa fall till och med lett till att man planerat att lägga ner, eller lägger ner, den frivilliga brandkårsverksamheten, eftersom denna ändå inte fyller någon funktion. Räddningslagens (379/2011) 28 § säger att räddningsväsendet skall ha en servicenivå som motsvarar de lokala behoven och olycksriskerna. När servicenivån bestäms skall också verksamheten under undantagsförhållanden beaktas, enligt lag. Hur man garanterar säkerheten för medborgare bosatta i mer svårtill-gängliga områden, var det till exempel finns en färja, om färjan inte kan köra på grund av hårda vindar, is eller för att färjans propellrar frusit om det inte finns en frivillig brandkår på orten är alltså frågan.

Det faktum att man i mer svårtillgängliga områden tenderar att vara ovillig att larma den frivil-liga brandkåren skapar också frågor. Räddningsväsendet betalar ofta en ersättning åt den frivilliga brandkåren, om den frivilliga brandkåren rycker ut, och frågan som naturligt uppstår är då om det är budgeten som gör att räddningsväsendet inte kontaktar den frivilliga brandkåren, trots att den frivilliga brandkåren eventuellt kunde vara på platsen för olyckan eller eldsvådan snabbare än den ordinarie brandkåren. Eller ses den frivilliga brandkåren som en konkurrent till den ordinarie brandkåren och därför låter den ordinarie brandkåren bli att larma den frivilliga brandkåren. En fråga som också bör iakttas när räddningsområdena minskar är hur man garanterar service från räddningsväsendet på svenska. I en chocksituation där liv står på spel kan det inte nog betonas hur viktigt det är att få tala sitt modersmål.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning fö-reskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Hur garantera säkerheten för medborgarna i mer svårtillgängliga områden, om de frivilliga brandkårerna fortsätter att minska? Är det budgeten som begränsar när den frivilliga brand-kåren kontaktas? Ses den frivilliga brandkåren som en hotbild av den ordinarie brandkåren och räddningsväsendet väljer därför att inte kontakta den frivilliga brandkåren vid olyckor eller eldsvådor? Hur garantera svensk service när räddningsområdena skärs ner, en fråga som redan ett flertal gånger skarpt kritiserats?

Helsingfors den 3 februari 2014
Lars Gästgivars /sv