Själv är jag en riktig idrottsfreak, det kan jag lugnt medge. Det har suttit i sedan barnsben. Jag minns ännu med all tydlighet hur Juha Mieto förlorade med en ynka hundradel åt Thomas Wassberg i OS i Lake Placid 1980. Nu under OS i Sotshi, har vi gått in i en ny era. De sociala medierna ger oss möjlighet att följa med på ett annat sätt fastän man är på jobb. I onsdags, som för Finlands del blev Superonsdagen, skall det medges att jag på ett ministerarbetsgruppsmöte tillsammans med en kollega med ett öga följde direktsändningen på Yle-arenan. Det störde inte arbetet nämnvärt, att jag mitt i mötet fick anledning att avbryta talaren, och meddela att Finland just tagit sitt första OS-guld genom Iivo Niskanens och Sami Jauhojärvis bragd i lagsprinten! Tvärtom, det höjde stämningen och alla gick glada ut då mötet var klart.
Självfallet har man inte samma möjligheter på alla arbetsplatser, och jag förstår också de som tycker att det inte ska höra till att följa med idrottsevenemang på arbetstid. Men jag tycker också, att arbetsledningen på varje arbetsplats har orsak att fundera på, huruvida det höjer motivationen och kan föra med sig något positivt, om man kan visa flexibilitet då när det gäller verkligt unika tillfällen. Det kan skapa en ny typ av samhörighet och gemenskap när man får uppleva framgångar tillsammans.
Idrott gör gott åt Folkhälsan. Vi mår bra när det går bra för de våra. Vi känner samhörighet med idrottarna och med övriga finländare. Förutom ett mentalt välmående föder också idrottsframgångar ett fysiskt välmående. Många är de som får extra motivation i sin egen träning. Och än fler är de barn och unga som med ny energi ger sig ut för att bli nästa Enni Rukajärvi, Mikael Granlund eller Aino-Kaisa Saarinen. Det är bra för oss – för alla vet att ett motionerande folk är ett folk som mår bättre och samtidigt föds nästa generations stjärnor!
Veckan har också kantats av annat än glädje och OS. De tragiska händelserna i Ukraina upprör. Ukraina som finns i vår absoluta närhet – avståndet från Helsingfors till Kiev är kortare än till Utsjoki. Där blev torsdagen en riktigt svart dag, då blodet flödade på torget i Kiev. Vi ska komma ihåg att konflikter aldrig kan lösas med våld. Nu borde alla parter förstå att söka sig till förhandlingsbordet. Det är där man kan uppnå fred och komma överens om hur man ska gå vidare. I konfliktsituationer som den som nu råder, är det alltid de svagaste i samhället, kvinnor och barn som riskerar att drabbas hårdast. Jag hoppas att förnuftet segrar, och vi får se en fredlig lösning snarast. Det är också viktigt att bland annat EU, OSCE och Ryssland tar ansvar för att hitta en fredlig lösning. Tillsammans kan vi hjälpa ukrainarna att hjälpa sig själva.
Anna-Maja Henriksson
