I mars kommer regeringen att hålla rambudgetria och dra upp riktlinjer för hur regeringsprogrammets skrivningar om att korrigera hållbarhetsunderskottet ska uppfyllas. Regeringen har själv talat om tre miljarder euro i beskärningar och skattehöjningar. Underskottet i statsbudgeten för år 2014 är i själva verket sju miljarder euro. En förpostfäktning hölls innevarande vecka när statsministern hade kallat såväl regerings- som oppositionspartiernas ordförande till diskussionsmöte om skuldsättningen. Resultatet från mötet kan väl sammanfattas i att samtliga partiledare konstaterade att skuldspiralen måste brytas.

I regeringsprogrammet sägs att nedskärningar och skattehöjningar ska används i samma utsträckning. Likväl konstaterade Kommunförbundet för cirka en månad sedan att regeringens balanseringsåtgärder hittills har bestått av 25 procent nedskärningar och 75 procent skattehöjningar. EU-kommissionen konstaterar i sin ekonomiska prognos från november 2013 att Finland år 2014 kommer att ha den högsta totala skattegraden av alla EU-länder, 58,5 procent av bruttonationalprodukten.

När människor tar kontakt med oss politiker är det betydligt vanligare att man vill ha bättre service än att man vill ha sänkt skatt. Det finns ingen övre gräns för vilka kostnader vi kan tycka att samhället ska stå för gemensamt, ofta med goda motiveringar. Däremot finns det en gräns för hur mycket skatt vi kan bära upp och ända ha kvar någon konkurrenskraft. Min bedömning är att vi både har nått den gränsen och överskridit den. Jag citerar partiordförande Carl Haglund: statens utgifter har ökat med mera än femtio procent på 10 år. Statsbudgeten år 2004 var 34,5 miljarder euro och 2014 är den 52 miljarder euro. Knappt hälften av ökningen kan förklaras med kostnadsstegringar, resten är helt nya utgifter.

Den ökande skuldsättningen är alltså inget som uppkommit bara under denna regeringsperiod. Följaktligen går det inte heller att rätta till den speciellt snabbt. Flera expertarbetsgrupper har kommit rapporter inför budgetrian, nu senast professorerna Sixten Korkman, Bengt Holmström och Matti Pohjola. Deras budskap är att det i detta läge är viktigare att hitta sparobjekt än att höja skatterna. Jag delar deras uppfattning.

Regeringen är knappast beredd att avvika från regeringsprogrammets princip om lika stora skattehöjningar som nedskärningar med tanke på hur svårt det var att enas om det och vilka ideologiska skillnader som finns mellan partierna. Jag förväntar mig ändå att regeringen kommer att grundligt analysera vad ytterligare skattehöjningar innebär för den ekonomiska utvecklingen i vårt land. Nedskärningar i miljardklassen innebär också så enorma belopp så det kommer att svida ordentligt. Jag befarar att många heliga politiska kor kommer att slaktas ännu i vår.

Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP