Hur resonerar du då, kanske någon frågar. Jo, låt mig kort berätta.
För drygt två veckor sedan i den s.k. ramrian, fattade regeringen oerhört svåra men viktiga beslut för vårt lands framtid. Vi lyckades komma överens om anpassningsåtgärder på ca 2,7 miljarder euro för de kommande fyra åren. För nästa år betyder det skattehöjningar på 700 miljoner och nedskärningar på 900 miljoner €. Vänsterförbundet valde tyvärr att checka ut. De fem partier som är kvar dvs Samlingspartiet, SDP, Gröna, SFP och KD valde att bära ansvar. Vi har tillsammans 112 platser i riksdagen. En betryggande majoritet. Vi har lyckats komma överens om det som varit det allra svåraste, dvs hur vi ska få ordning på landets ekonomi, så att våra barn och barnbarn också ska få leva i ett välfärdsland.
Låt mig vara tydlig. Ett land som har en majoritetsregering, som enats om svåra stora ekonomiska beslut, är inte inne i en politisk kris. Inte fastän statsministern meddelat att han avgår. Den politiska linje vi fört och kommit överens att fortsätta med, den håller våra riksdagsgrupper fast vid. Politiken byts alltså inte ut, fastän statsministern blir en annan. Därmed har vi inte heller en sådan situation i landet, som enligt grundlagen skulle kräva att riksdagen upplöses.
Sedan är det annan sak, att det upplevs tråkigt att statsminister Katainen valt att sluta som ordförande för Samlingspartiet och därmed som statsminister. Han har varit och är en bra statsminister, och jag uppskattar hans arbete högt. Jag kommer kommer att sakna honom, såväl som kapten för regeringen, som en god kollega och skicklig debattör. Han lämnar ett tomrum efter sig.
Självfallet är det också så, att inte heller ordförandevalet i SDP, har direkt betydelse för regeringens fortsatta arbete. Låt mig ändå säga att vi har en duktig finansminister som har skött sitt uppdrag väl. Sedan är det ju så, att alla de beslut vi fattade under ramrian också ska ros i hamn. För det behövs uttryckligen den sittande regeringen. Ett nyval i höst, skulle äventyra verkställigheten av allt det vi nu kommit överens om. Det om något, har vi inte råd med och det ligger inte i fosterlandets intresse. Var och en av oss ministrar har faktiskt händerna fulla med att föra saker framåt, så att ord blir handling!
Till sist några ord om vårdreformen som alla partier enats om. Jag hör till dem som ännu har fler frågor än svar. Då fem stora vårdområden ska ta hand om organiseringen av all social-hälso och sjukvård, talar vi om en reform i mammutklass. Vården och servicen måste kunna tryggas på svenska, de enskilda kommunernas och kommuninvånarnas röst måste höras, och gränser ska inte få bli hinder för kloka lösningar. Vad gäller Österbotten finns flere utmaningar, och Kronobys situation i gränsmarken är en av dem som behöver en klok lösning. Då Karleby hör till Uleåborgs vårdområde och landskapet Österbotten till Åbo, hamnar Kronoby mitt emellan. Fungerande lösningar som den vi har i Jakobstadsregionen, där vi redan integrerat social – hälso och specialsjukvård, behöver vi också slå vakt om. Vi har all orsak att återkomma till dessa frågor.
