När vi i riksdagen förra veckan under ledning av finansutskottet fick höra ett tiotal experter ge svar på hur ungdomsgarantin fungerat kom den verkliga sanningen fram. Det var bara kommuner som var representerade, och som berättade om sina erfarenheter av ungdomsgarantin. Inte ett privat företag fanns med, men det är väl så när modellen inte passar de privata företagen.

Finlands företagares Rauno Vanhanen var med och talade sanningens ord. Han var lika bekymrad som alla andra över vår ungdoms arbetslöshet och därpå följande utanförskap. I Tyskland, Österike och Schweiz är ungdomsarbetslösheten under 10 % då den hos oss närmar sig 25 %.

Var är felet? I Finland har vi lagstadgade arbetsavtal med lagstadgade minimilöner. Detta är helt i sin ordning när det gäller den yrkesarbetande befolkningen. Det vi också ser är att det inte finns arbetsgivare som anställer 16-åriga ungdomar för deras lagstadgade praktiklöner 1200-1300 euro + sociala kostnader.

Regering och arbetsmarknadsparterna har själva förstått detta och godkänt att deras lagstadgade avtal inte är lämpliga för oskolad ungdom. Det är mycket få som anställer en oskolad ungdom på den privata marknaden. Därför skapades ungdomsgarantin där staten betalar 700 euro lönesubvention åt en sextonåring som fått en praktikplats för 600 euro.   

Arbetsgivarna säger att det är för mycket byråkrati och för stora risker att någon besvärar sig när ungdomsgarantitiden tar slut, i värsta fall får företaget ett nio månaders anställningsstopp. Arbetsmarknadsparterna och regeringen tar enorma risker med vår ungdom som inte kommer ut till riktiga företag och får uppleva hur en riktig arbetsplats fungerar.