Ett av de fall som presenterades för oss handlade om en 5 år gammal pojke, som sedan cirka 2 års ålder av föräldrarna bjudits ut till vuxna män runt om i världen. Tack vare den australiska och amerikanska polisens samarbete lyckades man så småningom knäcka diverse koder på nätet och bakom fanns en liga med kopplingar till många länder. När polisen spräckte ligan och kunde arrestera gossens föräldrar, hade han blivit offer för hänsynslöst sexuellt utnyttjande av olika grad på hotell i över 30 olika länder.

I samband med konferensen fick vi bekanta oss med en form av föredömligt samarbete mellan olika myndigheter och tredje sektorn som man i Washington lyckats skapa. Det kan kallas för en form av barnservicehem (www.safeshores.org), där såväl polis, åklagare, socialarbetare, psykoterapeuter, läkare och familjestödpersoner finns samlade för att hjälpa barnet och dess familj. Målet är att ge utnyttjade barn en skyddshamn - ett ställe där ett barn tryggt kan tala om sina upplevelser och få hjälp.  

Hos oss har vi ett motsvarande pilotprojekt på gång i Åbo (Lastenasiaintalo), där tanken också är att samla all expertis under ett och samma tak. Det är bra. Jag hoppas att vi också snart kan utveckla den modellen på flera håll i vårt land.

Jag tror också att det vore lyckligt om vi i vårt land kunde börja fokusera mera på hur man bäst och snabbast hjälper barnet, för att lindra det lidande barnet varit med om. Ibland får jag känslan av att vi koncentrerar oss helt på att utreda brottet och skuldfrågan, och att barnets akuta behov kanske inte beaktas så omedelbart som det borde. Jag hoppas jag har fel på denna punkt. Helt klart är ändå att vi behöver göra ännu mera för att stärka det mångprofessionella samarbetet också i vårt eget land.

Nätbrottsligheten är global. Därför måste också kampen mot utnyttjande av barn vara global. Världens barn har rätt att förvänta sig att vi bryr oss och agerar ännu mera effektivt tillsammans.