Vi måste arbeta för att stärka de språkliga rättigheterna

13.02.2021 kl. 17:41
Att få tala sitt eget språk och bli förstådd är ingen självklarhet ens i vårt goda land.

I Finland har vi världens kanske bästa lagstiftning då det gäller rätten att använda sitt modersmål, svenska eller finska, inför myndigheter och domstolar. Ändå visar den senaste språkbarometern, som publicerades i tisdags, att de språkliga rättigheterna inte alltid förverkligas i praktiken. Varför är det så och vad kunde vi göra för att förbättra situationen?

 

Språkliga rättigheter är grundläggande rättigheter. Vårt lands tvåspråkighet slås fast i grundlagen, där det konstateras att finska och svenska är landets nationalspråk. I språklagen stadgas om individens rätt att använda sitt språk samt om myndigheternas skyldigheter att betjäna på finska och svenska. Men jag tror att nästan alla vi har upplevt att det någon gång har varit svårt att få betjäning på svenska. Det kan handla om att polisen som stannar dig för att du kört för fort, ber dig tala finska för att svara på hens frågor. Det kan handla om att du bevittnat ett brott och ska höras och du ber att få göra det på svenska, men ändå ombes tala finska om du bara kan. Det kan handla om att du ringer till nödcentralen och ber på svenska att de ska skicka en ambulans omgående, och så styrs du vidare till någon annan som borde kunna svenska medan sekunderna tickar iväg.

 

I den färska språkbarometern framkommer det att svenskspråkiga i synnerhet i Egentliga Finland och huvudstadsregionen betydligt mera sällan begär service på svenska hos myndigheterna. Man har helt enkelt blivit trött på att försöka och ger därför lättare upp. Språkbarometern bekräftar också det vi vet från tidigare. Att svenskspråkiga i minoritet är mera missnöjda med servicen på sitt modersmål än finskspråkiga i minoritet.

 

För ett par år sedan kom tankesmedjan Agenda ut med en pamflett, ”Regeringen Sipilä och svenskan”. Tusen personer runt om i Svenskfinland hade intervjuats och resultatet var nedslående. En stor majoritet upplevde att språkklimatet hade försämrats väsentligt under den föregående regeringens tid. Och visst syntes det också i den praktiska politiken, i Samlingspartiets, Sannfinländarnas och Centerns motstånd att ge Vasa centralsjukhus omfattande jour, i minskade anslag för Folktinget och i ivern att starta upp kommunförsök för att göra svenskan frivillig i skolan. Viljan att främja svenskan var då närmast obefintlig.

 

Idag är situationen en annan. Vi har det bästa regeringsprogrammet kanske någonsin då vi ser till det svenska. Bland annat har Svenska Teaterns ställning och finansiering tryggats, Folktinget har fått ökade anslag, det finns svenska särlösningar i social- och hälsovårdsreformen och VCS har fått sin omfattande jour. Det betyder ändå inte att allting är bra. För att svenskan och tvåspråkigheten ska stärkas i vårt land behövs såväl fungerande strukturer som positiva attityder. Vi behöver också mer svenskkunnig personal inom den statliga och kommunala förvaltningen.

 

På statligt håll ser vi tyvärr en utveckling där många tjänstemän som talar en god svenska nu går i pension. De nya som kommer in har ofta betydligt svagare kunskaper i svenska. Jag tror att det här bland annat beror på att det andra inhemska språket slopades i studentexamen år 2004, vilket i praktiken har lett till sämre språkkunskaper överlag. En annan sak som påverkar är att det för statliga tjänster ofta krävs fullständiga kunskaper i finska men enbart nöjaktiga i svenska. Fullständiga kunskaper i finska är ett tufft krav för den som har svenska som modersmål. Vi borde se över språkkompetenskraven områdesvis ifall vi vill att lagens bokstav om rätt till service på såväl svenska som finska också i framtiden ska kunna förverkligas. Jag ser också fram emot att undervisnings- och kulturministeriet påbörjar arbetet med utredningen om att återinföra studentsvenskan.

 

I det stadspolitiska program som SFP lanserade denna vecka lyfter vi också upp hur viktig städernas roll är för att de språkliga rättigheterna ska förverkligas i praktiken. Såväl i huvudstadsregionen som i Åbo stad bor en hel del svenskspråkiga, fastän andelen procentuellt sett inte är så stor. Därför behöver vi skapa starka svenska strukturer genom samarbete och koordinering. Kanske det vore dags att jobba fram en strategi för den svenska servicen i Åbo med omnejd. Ge också de finskspråkiga en möjlighet att tala svenska och byt inte genast till finska. 

Anna-Maja Henriksson
SFP, Nylands valkrets
SFP, Egentliga Finland
SFP, Helsingfors valkrets
SFP, Nylands valkrets
SFP, Vasa valkrets
Ålands riksdagsledamot, Landskapet Ålands valkrets
SFP, Vasa valkrets
SFP, Vasa valkrets
SFP, Vasa valkrets