Realism behövs i företagsstödsdebatten

07.04.2018 kl. 08:29
I onsdags blev det klart att den parlamentariska arbetsgruppen med uppgift att utvärdera statens företagsstödspolitik inte kunde komma med några rekommendationer.

Besvikelsen att man inte kunde komma vidare var stor hos vissa, trots att de själva varit med och fällt kompromissförslaget på slutrakan.

 

Arbetsgruppens ordförande, vice talman Mauri Pekkarinen, fick möjlighet att kommentera saken under riksdagens frågetimme i torsdags. Han konstaterade syrligt att han ”vill tacka flera medlemmar i arbetsgruppen”. Han ville dock inte tacka alla.

 

Företagsstödsarbetsgruppens arbete har nämligen präglats av kontinuerliga läckor. Läckorna har varit så omfattande att mötesmaterial gått med bred spridning till pressen redan innan möten hållits. Det här är i sig allvarligt eftersom det äventyrar hela konceptet med att kunna ha parlamentariska arbetsgrupper.

 

Under senaste regeringsperiod har företagsstöden fått en oproportionerligt stor plats i den politiska debatten. Då regeringen i början av mandatperioden tvingades skära hårt i både utbildning och bistånd uppkom en populistisk flåsdebatt om företagsstöd.

 

I debatten konstaterade man att det är dumt att ge tung industri energistöd och rederierna bemanningsstöd om skolan tvingas spara. Företagen gör ju vinst och delar ut pengar till aktieägare. Varför ska skattebetalarna indirekt stå för aktieutdelningarna, undrade man. Det var bilden som målades upp. Där blev stora stål- och pappersföretag samt rederierna tacksamma måltavlor då nästan alla människor kan relatera till dem. Därför har många artiklar om företagsstöd porträtterats av röda bogvisir och pappersmaskiner, trots att de stöden bara är en liten del av alla stöd. Exempelvis bemanningsstöden till passagerarrederierna utgör bara 1 % av helheten.

 

Hur långt från verkligheten debatten om företagsstöden galopperat iväg illustrerades av en redaktionell debattartikel av YLE i januari. Med Viking Lines Rosella som pärmbild, konstaterade man att företagsstöden är nio miljarder euro per år, vilket inte alls är sant.

 

Enligt Arbets- och näringsministeriet är företagsstöden årligen fyra miljarder euro per år. Men av dem är enbart 1,1 miljarder euro med i statsbudgeten. Resten är så kallade Kalle Anka pengar, hypotetiska uppskattningar på tänkbara intäkter ifall skattepolitiken skulle vara utformad på annat vis.

 

I debatten har man konsekvent glömt bort det viktigaste: Varför stöden har kommit till och vad som skulle hända om man tar bort dem. För det betyder inte automatiskt några samhällsekonomiska inbesparingar eller mer pengar till skolan, tvärtom.

 

Tar man bort energistöden stänger pappersbolagen nästa pappersmaskin i Finland, då Sverige har liknande stöd. Tar man bort bemanningsstöden blir det utflaggningar eftersom andra länder håller kvar sina stöd.

 

Finland kan inte ha sämre företagspolitik än andra länder, ex. Sverige. För då tvingas företagen bort eftersom de inte överlever konkurrensen. Alla länder stöder sin industri på något sätt, men det är något som sällan vidkänns i flåsdebatten.

 

Det finns dock stöd som har spelat ut sin roll. Arbetsgruppen identifierade exempelvis stöd till fossila bränslen som i stället kunde ha använts till förnyelsebara bränslen. Så det finns absolut anledning att diskutera stödpolitiken. Men det måste göras med realism, och inte populism med påhittade motsatsförhållanden.

Mats Löfström
SFP, Nylands valkrets
SFP, Helsingfors valkrets
SFP, Nylands valkrets
SFP, Vasa valkrets
Ålands riksdagsledamot, Landskapet Ålands valkrets
SFP, Nylands valkrets
SFP, Vasa valkrets
SFP, Vasa valkrets
SFP, Egentliga Finlands valkrets