Den övergripande målsättningen för den ekonomiska politiken skall vara en hög sysselsättningsgrad. På lång sikt bör det tidigare uttalade målet om en sysselsättningsgrad på 75 % ännu gälla. Sysselsättningen är grunden för välfärden. Den största utmaningen är avvärjande av arbetskraftsbristen. Att sysselsättningen ökar, att arbetskraften styrs till de branscher där den behövs mest och att befolkningen jobbar längre än idag är av stor vikt. Utbildningssektorn står här inför en stor utmaning; att tillräckligt noggrant kunna uppskatta arbetskraftsbehovet inom olika sektorer för att kunna optimera utbudet. Det är viktigt att vi har kompetent arbetskraft på rätt ställen. Också övriga åtgärder som sporrar sysselsättning är nödvändiga; vi ser redan att den senaste reformen av pensionssystemet bär frukt – de som har möjlighet stannar längre i arbetslivet än tidigare. Stimulerande. Också ökade satsningar på hälsa och motion behövs. En hälsofrämjande politik stärker arbets- och funktionsförmågan samt arbetstrivseln hos dem som är i arbetsför ålder, förebygger problem och ger möjligheter till ett längre liv och flera år i arbetslivet.
Arbetskraftsbristen är ett fenomen som Finland inte kommer att klara på egen hand. Vi kommer att få problem inom vissa sektorer trots att utbildningen skulle styras rätt, alla reserver skulle användas och alla skulle jobba längre. En ökad invandring kommer att vara nödvändig. Arbetskraftsinvandringen lättar på arbetskraftsbristen och de medföljande familjerna bidrar till en sundare demografisk utveckling. Vi behöver modeller för hur invandringens positiva effekter kan tas i beaktande i kalkylerna.
Regeringen hänvisar i uppdateringen av stabilitetsprogrammet till åtgärder som den kan vidta för att stöda produktiviteten i vårt land. Speciellt lyfter man fram kommun- och servicestrukturreformen och det egna produktivitetsprogrammet. Det offentliga måste se över sitt hus i samband med de kommande utmaningarna. Vi vet att sjuk-, hälso- och åldringsvården kommer att kräva tilläggsresurser i framtiden och därför måste kommunerna vara beredda på en ny situation. Tyngdpunkten i den offentliga servicen förskjuts. Ramlagen för kommun- och servicestrukturreformen är ett första steg i tryggandet av serviceutbudet i våra kommuner i framtiden. Svenska riksdagsgruppen framhåller att tyngdpunkten skall ligga på tryggande av servicen, en bra skola, vård och omsorg för alla - och att kommunerna bör uppmuntras att, på frivillig väg, söka större samarbetsområden och kommunala enheter.
Statens egna produktivitetsprogram stöder även denna linje. När tillgången på arbetskraft minskar, måste även statsmakten se över vad som kan göras annorlunda och hur man kan öka produktiviteten. Resurser bör frigöras och utvecklas för att bibehålla välfärden. Svenska riksdagsgruppen framhåller dock att man inte i processen skall stirra sig blind på siffror och numerära målsättningar utan att man måste sträva efter att göra saker på ett annat sätt – se över verksamheten och dimensionera om enligt behov, utan att hota grundläggande eller på annat sätt viktig service.
Svenska riksdaggruppen stöder regeringens förda ekonomiska politik. Att regeringen driver en ansvarsfull ekonomisk politik stöder de kommande utmaningarna. Alla bör få bli delaktiga av den goda ekonomiska utvecklingen. Granskningen av ramarna för statsfinanserna är av stor vikt när det gäller de kommande besluten. Svenska riksdagsgruppen är beredd att delta i en konstruktiv granskning av ramarna under våren.
Håkan Nordman höll gruppanförandet 17.12.2007.
