UNHCR försöker efter bästa förmåga leda och koordinera det internationella samarbetet kring placeringen av flyktingar. Målsättningen är att flyktingarna ska hitta ett nytt hem där de kan starta ett nytt liv, med möjligheten att återvända till hemlandet om de någon gång så vill. I Finland har vi förbundit oss vid att ta emot en kvot på 750 flyktingar per år. Finland har beviljat uppehållstillstånd till bland annat kongoleser som flytt till Ruanda, irakier som flytt till Jordanien och Syrien och burmeser som flytt till Thailand.
Samtidigt som staten förbundit sig vid kvoten på 750 flyktingar, är det dock i praktiken så att Finland inte förmår fylla den. Kommunerna har nämligen inte beredskap att ta emot flyktingar i en tillräckligt stor utsträckning, vilket leder till att 100-200 personer årligen tvingas vänta i lägren. I vissa fall hänvisas det till ekonomiska argument: staten ligger trots höjningar på senare tid enligt vissa efter i beviljandet av penningersättningar kommunerna får för varje mottagen flykting. Det känns ändå bisarrt att säga att kommunernas dåliga ekonomi är ett hinder för att fylla den finländska flyktingkvoten. Finland har som ett rikt land alla förutsättningar att rädda från lägren den lilla mängd människor man förbundit sig att rädda. De största flyktingströmmarna riktar sig de facto till ofta fattiga grannländer till konfliktstaterna som tvingas ta ett proportionellt sätt stort ansvar i jämförelse med till exempel rika nordeuropeiska länder.De flesta Österbottniska kommunerna har tagit sin del av ansvaret. Men det är oroväckande att en majoritet av de finländska kommunerna inte gjort det. Det är svårt att förstå de praktiska orsakerna till att det är så, och det är ur ett mänskligt perspektiv helt oacceptabelt att låta saken ligga. Regeringen har alltså en viktig uppgift att ta tag i utan fördröjning.
Ulla-Maj Wideroos