De låga euroräntorna, som varit så bra för oss, störtade sedan Spaniens fastighets- och banksektorer i fördärvet och stödet till bankerna har sedan fördärvat också statsfinanserna, men problemen är ändå av en annan karaktär än de i Grekland, och liknar mer dem i Irland och Island. I samtliga fall brast det dock gravt i självdisciplin och kontroll.
Det faktum att Spanien inte misskötte sina statsfinanser under tidigare år hindrar förstås inte att det övriga Europa nu kan och bör ställa hårda villkor för stabilitetslånen. Men så har också landets nuvarande, borgerliga regering redan gått in för drastiska åtgärder. Små och medelstora krisbanker har tvingats gå samman, deras kreditförluster koncentreras till en särskild skräpbank precis som hos oss för bara ett tjugotal år sedan, kraven på bankernas soliditet har skärpts, dividendförbud har införts för krisbanker och bankövervakningen intensifierats.Samtidigt saneras statsfinanserna med hjälp av omfattande sparåtgärder, sträng budgetdisciplin och en kraftig höjning av mervärdesskatten. En lag om budgetbalans har också redan trätt i kraft.
I de här avseendena har Spanien äntligen åter slagit in på rätt väg. Men kraven från långivarna måste skärpas betydligt om åtgärderna inte snabbt ger resultat.Då Finlands riksdag nu ska ta ställning till vår medverkan i de stabilitetslån länderna i eurogruppen ska bevilja Spanien är det en rad faktorer vi enligt Svenska riksdagsgruppens mening bör ta hänsyn till, även om vi med fog kan vara skeptiska och förstår att arrangemangen väcker många kritiska frågor bland folket.
För det första är lånen nödvändiga för att rädda stabiliteten inte bara i Spanien och dess banksektor, utan i hela euroområdet, hela Europa och även globalt. Alternativet heter kris, kaos, kollaps, konkurser, ja katastrof. Det har beräknats att finanskrisen har kostat Finland 35 miljarder i form av utebliven export och dämpad ekonomisk växt. Vi har inte råd med en ytterligare fördjupad kris.Kostnaderna för en sådan fördjupad kris överstiger vida de eventuella kostnaderna för lösningen.
För det andra kan Finland inte ensamt lämna sig utanför solidariteten, ansvaret och den gemensamma överlevnadsstrategin. Vi har redan rönt uppmärksamhet ute i Europa med vår i och för sig berättigat tuffa linje då vi har krävt och lyckats få säkerheter för våra pengar. Tack särskilt till finansministeriet för dem! Men mer avvikande än så har vi nog inte råd att vara.För det tredje ska vi inte inbilla oss att ett liv utan euron är en reell option för oss. Finland och särskilt våra företag har entydigt dragit nytta av euron.
Det anses allmänt att Sverige klarat sig så väl utanför, men se bara på hur den starka kronan nu hämmar Sveriges export. Ingen ska tro att utrikeshandel kalkyleras i kronor, nej det sker i euro och dollar och andra internationella valutor.Det är förresten anmärkningsvärt att Sveriges finansmarknadsminister Peter Norman efter Ecofinmötet den 10 juli ansåg att Sverige väl kunde ha intresse av en bankunion där även ett icke-euroland som hans är med och delar också det finansiella ansvaret för att det europeiska bankväsendet fungerar.
För det fjärde finns det nu en reell chans att eurokrisen kan bli en katalysator för något gott – men naturligtvis under förutsättning att den kan lösas. Detta goda är strängare budgetdisciplin, en rättvis beskattning, effektivare bankövervakning, nödvändiga strukturella reformer, högre skattemoral, bättre korruptionsbekämpning och större transparens och insyn i ekonomin och i marknadens funktion. Detta är receptet för alla, men alldeles särskilt för krisländerna.Bankunion har i det sammanhanget blivit ett av nyckelorden. Begreppet är inte helt lyckat, eftersom det lätt kan missförstås. De större europeiska bankerna är redan internationella, och poängen med det som kallas en bankunion är att EU kunde svara på den utmaningen med hjälp av en effektiv, gemensam banktillsyn, en gemensam insättningsgaranti och en gemensam bankräddningsfond.
Planen kunde jämföras med ett försäkringssystem: ju mer heltäckande försäkring, desto bättre. Försäkringar bör ju helst tecknas redan innan det börjar brinna i knutarna. Och pengarna ska primärt komma från banksektorn, inte staterna. Det är ägarna, inte staterna, som bör stå för riskerna i banksystemet.Svenska riksdagsgruppen är mot den här bakgrunden redo att förorda att Finland beviljar statsborgen för stabilitetslånen till Spanien. Även om lånen kanaliseras till den spanska depositionsgarantifonden bär den spanska staten ansvaret för att de återbetalas.
Förtroendet för euron och för det europeiska banksystemet måste återställas, så att investeringarna åter får fart och den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen kan tryggas. Finland har sina egna erfarenheter av en djup ekonomisk kris och bankkris i början av nittiotalet, och delar gärna med sig av dessa erfarenheter. Somligas minne tycks för övrigt vara kort: det var bara tack vare lån från utlandet och tack vare vår kreditvärdighet vi klarade krisen då.Europa behöver en ny ekonomisk ordning.
Svenska riksdagsgruppen har fortsatt förtroende för regeringen och dess sätt att agera också i skötseln av den europeiska ekonomiska krisen.
Mikaela Nylander höll gruppanförandet 19.7.2012
