Regeringen valde helt rätt att inte skriva om hela regeringsprogrammet utan att enbart fokusera på ekonomin. Den röda tråden i regeringen Kiviniemis program handlar om att stärka ekonomin genom att vidta åtgärder som förbättrar sysselsättningsläget och förstärker konkurrenskraften både på kort och lång sikt. Redan nu har experter i ekonomi get gott betyg åt regeringen för den förda ekonomiska politiken. Stimulansåtgärderna har varit nödvändiga, arbetslösheten har inte blivit så hög som man befarat i de mest pessimistiska prognoserna och den inhemska konsumtionen har igen en gång varit en räddning för många företag och arbetsplatser.

Samtidigt måste vi erkänna att det finns grupper i samhället för vilka situationen är särskilt svår. Ungdomsarbetslösheten är stor och arbetslösheten bland personer med utländsk härkomst är större än för övriga finländare. En oroväckande stor andel av den arbetsföra befolkningen går i förtida pension, inte minst på grund av mentala problem. I Finland har vi inte ännu lyckats bygga upp modeller som uppmuntrar och möjliggör för personer med nedsatt arbetskapacitet att deltidsarbeta och deltid få socialt stöd. Det här är något Kiviniemis regering borde försöka hinna åtgärda.

Ingenting överraskande finns med i programförklaringen men däremot kan man utläsa en konskevens i målsättningarna. Beträffande skattepolitiken, som är ett viktigt medel i den ekonomiska politiken, tar man inte ännu ställning till Hetemäkis förslag utan befäster det som Vanhanen II redan tidigare kommit överens om. Sannolikt är att den strukturförändring av beskattningen som nämns i programmet, bildar en bas för kommande regeringsperiod. Jag anser att förslaget måste beakta de små och medelstora företagens verksamhetsförutsättningar. Företagen star för stor andel av alla arbetsplatser, de genererar nya ideér och läggger grunden för ekonomin bade på local och nationell nivå. Nyheten om att beskattningen skärps genom en förhöjning av momsen och energiskatterna mottas knappast med applåder av alla. Men det är klart att det ekonomiska läget kräver en viss skärpning av beskattningen och samtidigt en återhållsamhet på utgiftssidan. I Finlands intresse är att snabbt få bort underskottet i ekonomin och att minska beroendet av upplåning.

Den intressantare delen av programmet handlar om målsättningarna som gäller att förbättra sysselsättningsläget och förlänga arbetskarriären och trivseln på arbetsplatser. Exakt hur detta ska ske återstår att se. Att arbeta för ett jämställt samhälle där bl.a kostnaderna för föräldraledigheter fördelas rättvist mellan föräldrarnas arbetsgivare och samhället är också det en målsättning som eftersträvats länge. Jag anser att en förändring av föräldraledigheten bör utgå från barnets intresse och möjliggöra att varje nyfött barn får en möjlighet att vårdas hemma åtminstone tills barnet fyllt 1 år, gärna längre. En reform av föräldraledigheten får under ingen omständighet innebära att tiden för föräldraledigheten förkortas jämfört med nuläget, inte ens ifall pappan inte tar ut den del av föräldraledighet han har rätt till. En model som föreslagit som går ut på att 6 månader re-serveras för mamman, 6 månader för pappan och 6 månader kan disponeras fritt mellan mamman och pappan kunde vara en modern och beaktansvärd modell.

I programförklaringen nämns som en ny sak i bruktagningen av nya utvecklingsindikatorer enligt internationella riktlinjer. De nya indikatorerna skall mäta miljöns tillstånd och män-niskors välbefinnande. Det är mycket positivt att dessa nya indikatorer äntligen tas i bruk också hos oss och jag hoppas att de i fortsättningen alltid skall finnas med i budgetar och prognoser. BNP som indikator är på flera sätt missvisande som en indikator för tillväxt och välstånd. En stor miljöolycka kan t.ex. höja BNP eftersom en olycka ofta förknippas med aktivitet för att städa upp efter olyckan. Miljöskadorna kan bli bestående och på sikt ha en negativ effekt på ekonomin på sikt. BNP återger alltså inte hela sanningen.

Många har under de senaste dagarna krävt att SFP och svenska riksdagsgruppen ska lyfta upp Karlebyfrågan i regeringsförhandlingarna. Vår åsikt i Karlebyfrågan är entydig och oförändrad. Vi anser att frågan i detta skede är juridisk och att regeringen inte kan köra över grundlagsutskottets och Justitiekanslerns tolkning av grundlagen. Vid behov kommer vi att återkomma till frågan.

Tal i plenum 23.6.2010