IMF har med sin närvaro och delaktighet i räddningsoperationen varit ett stort stöd för euroområdet. IMF:s medverkan är också ett bevis för allvaret i den uppkomna situationen.

Då det gäller lånet till Grekland finns det i princip två sätt att närma sig frågan: Det solidariska och det egoistiska. Ofta är solidaritet och egoism varandras motpoler, men inte den här gången. Oberoende av vilket sätt vi väljer att resonera på, är svaret nämligen i det här fallet det samma.

Europeiska unionen och euron med den är och förblir ett solidaritetsprojekt. Alla ställer upp för en, i det här fallet för Grekland, men en ställer också upp för alla, som Finland nu. Som om inte Grekland genom årtusendena skulle ha gett Europa mycket, börjande med det folkvälde, den demokrati som vi också här och i dag utövar. Nu är det vår tur att ge Grekland vårt stöd.

Då vi för två år sedan var på väg in i finanskrisen sades det flera gånger att Finland den här gången är bättre rustat än under den senaste depressionen. Den stabilitet och trygghet som EMU och euron gett oss var ett av huvudargumenten som användes. Ingen ifrågasatte påståendet då. Den gångna veckan har tonen varit en annan. Trots de problem vi har bevittnat under de senaste dagarna tror vi i svenska riksdagsgruppen på en framtid för euron och euroområdet.

Stabilitetsfonden som euroområdets stats- och regeringschefer och EU-ländernas finansministrar kom överens om under veckoslutet var ett bevis för att EU och euroområdet målmedvetet och med kraft har bestämt sig för att övervinna den svåraste krisen EU råkat ut för under vår tid i unionen. Reaktionerna runt om i världen denna vecka inger hopp om att förtroendet för euroområdets ekonomi har stärkts.

Lånet till Grekland handlar alltså om solidaritet, men lika mycket om att inse ekonomiska realiteter. Om inte de övriga euroländerna nu skulle ställa upp för Grekland skulle riskerna vara stora för att oron snabbt skulle sprida sig till de övriga länder som allra mest levt över sina tillgångar. Mest illa ute på kort sikt vore länder som Portugal och Spanien, men snart också andra. Förr eller senare skulle också Finland drabbas, och då talar vi inte bara om statsfinanserna eller om aktieägare, utan uttryckligen om vanliga medborgare som kan miste sina jobb och i varje händelse får betala högre räntor på sina lån.

Lånet till Grekland är stort. Finlands del av kakan, 1,6 miljarder, är en betydande summa och innebär att årets stora lånebörda ytterligare ökar kraftigt. Det är ändå skäl att minnas att orsaken till att vi i år blivit tvungna att lyfta över 12 miljarder euro för eget bruk är den ekonomiska recessionen. I Finlands ekonomi ser vi nu tecken på en återhämtning i ekonomin.

Om vi i det här läget har att välja mellan att, med ett lån som uppgår till drygt en tiondel av vad vi behövt låna för egna behov, bidra till att Europa inte glider in i en ny finanskris med allt vad det innebär och att vända de övriga euroländerna ryggen och lämna Grekland i sticket så är valet klart för oss. Svenska riksdagsgruppen anser att Finland skall sälla sig till långivarskaran i euroområdet och vi anser också att stabilitetsfonden är nödvändig.

Den lärdom euroländerna och EU bör dra av det skedda är först och främst att det behövs ökad insyn i ländernas räkenskaper. Det står nu klart att man haft en alltför liberal inställning till avvikelser från kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten. De övriga euroländerna borde redan tidigare ha ingripit i utvecklingen i Grekland. Medvetet fifflande med siffror kan inte accepteras. Euroområdet bör ta i med strängare hand då misstankar om missbruk föreligger. Dessbättre utlovas nu sådana sanktioner som Finland för sin del redan länge har efterlyst.

Grekland får ingalunda lånepengarna på en gång med en öppen fullmakt att använda dem hur som helst. Vi bör kunna lita på den mekanism som nu har skapats. Landet får ta emot lånepengarna bara i kvartalsransoner och bara om kontrollen visat att landet fortgående lever upp till de för det grekiska folket hårda villkor som har ställts upp.

Det grekiska parlamentet har med klar majoritet godkänt villkoren, men som parlamentariker har vi lätt att föreställa oss hur svårt det måste ha varit. Vi vet också att fortsättningen blir minst lika svår, när beslutens verkningar börjar svida på allvar.

Samtidigt bör dock den grekiska regeringen, parlamentet och framför allt folket veta att det inte finns någon genväg ut ur krisen. Man kan inte strejka och demonstrera sig ur en ekonomisk kris, man måste arbeta sig ur den. Om Grekland börjar sväva på sparmålen sinar lånen snabbt och det blir bara värre för landet att kravla sig upp ur krisen.

På motsvarande sätt bör det förutsättas åtgärder och villkor av de länder som i framtiden eventuellt får lyfta lån ur stabilitetsfonden. Stabilitetsfonden, liksom lånet till Grekland, behövs för att i en krissituation ge ett land extra tid för nödvändiga korrigeringar i skötseln av ekonomin.

Från oppositionens sida har det hävdats att lånepengarna är ett illa dolt bankstöd. Det är inte sant. Pengarna går till den grekiska staten, inte till bankerna eller försäkringsfonderna, för att Grekland ska kunna betala bort eller åtminstone amortera på sina dyrare lån.

Alternativet är inte att bara bankernas ägare och europeiska pensionärer förlorar pengar, utan att icke-grekiska banker kan gå omkull eller åtminstone att deponenters pengar hamnar i fara – eller så måste dessa i sin tur ersättas av samma stater som nu står för de största lånesummorna.

Dessbättre har de övriga euroländerna varit ense om lånepaketet. Bland dem har inte bara krisländerna Grekland, Portugal och Spanien utan också både Slovakien och Slovenien socialistledda regeringar, och några till inslag av vänsterpartier i sina. Också de har varit ense om både behoven och metoderna.

Vid det här laget har en majoritet av de övriga euroländerna redan godkänt lånearrangemangen. Finland kan inte svika den gemensamma fronten. Hur skulle det uppfattas i euroområdet om Finland skulle lämna sig utanför? Skulle de stora euroländerna komma oss till mötes om vi en dag skulle vara i knipa? Finland är känt som landet som alltid betalar sina lån. Låt oss också bli kända som landet som solidariskt – om också samtidigt egoistiskt – hjälper en lagkamrat i nöd. Regeringspartierna är villiga att bära sitt ansvar på den punkten, hoppas att också oppositionen är det.

För stabiliseringspaketets del har riksdagen genom Stora utskottet hållits väl informerad om förhandlingarna, vilket också utskottets ordförande har vittnat om.

Lånen till Grekland kan inte förses med tilläggsvillkor, sedan det redan har godkänts av flera parlament, däribland det grekiska. Däremot innehåller stabiliseringspaketet sådana element, inkluderande en beskattning av bankerna, som oppositionen hos oss har efterlyst. Paketet och lånen till Grekland bör alltså ses som den helhet de utgör, och den helheten borde tillfredsställa även kritikerna.

Gruppanförande 12.5.2010