I den delen finns dock brister, såsom att FN:s kvinnodiskrimineringskommittés delvis skarpt riktade kritik mot Finland och krav på konkreta åtgärder inte behandlas. Denna CEDAW finns inte ens i förkortningsregistret.

I ekonomiskt svåra tider som den vi nu upplever prövas samhällets förmåga och vilja att ta hand om även de svagaste och mest utsatta. Regeringen har valt rätt då den vill slå vakt om välfärden.

Eveline Fadayel, den 64-åriga egyptiskan som hotas av utvisning, står nu som en symbol för hur mänskliga rättigheter iakttas i vår migrationspolitik. Utlänningslagen möjliggör uppehållstillstånd för andra anhöriga än kärnfamiljemedlemmar, på vissa villkor, Dessa villkor har i flera fall av våra myndigheter getts en mycket strikt tolkning, trots att Grundlagsutskottet uttalat att om lagen möjliggör två tolkningar ska man välja den som främjar mänskliga rättigheter. Frågan är förresten om vi inte i Finland skulle ha något att lära av andra kulturers sätt att ta hand om sina äldre och involvera dem i familjen.

Det är inte bara Finland som i det avseendet bör se över sin asyl- och invandrarpolitik, utan det gäller EU som helhet. Den så kallade Dublinmekanismen, som möjliggör returnering av asylsökande till det första EU-land de kommit till, haltar så länge inte alla EU-länders behandling av asylsökande fyller samma höga humanitära normer. EU:s nuvarande minimiregler för asylförfarandet ligger på en mycket låg nivå. Svenska riksdagsgruppen motsätter sig de tankar, som framförts i denna sal, på att sänka Finlands nivå till denna lägsta möjliga.

Ett annat problem i EU är de uppskattningsvis 5-8 miljoner invånare som saknar medborgarskap och identifikationspapper. Deras situation är ohållbar.

Finland kandiderar för en plats i FN:s säkerhetsråd för perioden 2013-2014. För att stärka vår trovärdighet som kandidat bör vi se till att respekten för de mänskliga rättigheterna genomsyrar all utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive bistånds- och handelspolitiken. I allt umgänge med regimer som inte respekterar grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter bör dessa brister påtalas.

Det finns också särskilt grava brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som måste få speciell uppmärksamhet. Det gäller till exempel dödsstraff för homosexualitet, den människohandel Eva Biaudet som OSSE-representant har beivrat och de upprepade journalistmorden i Ryssland och andra länder. Finland bör inte spara någon möda för att medverka till att utrota dessa ogräs i vår värld.

Terrorism är per definition brott mot de mänskliga rättigheterna, och måste bekämpas. Men kampen mot terrorism får inte heller bryta mot de mänskliga rättigheter den är avsedd att värna om, såsom Martin Scheinin påpekar i sin FN-rapport. Förhoppningsvis visar den nya presidenten och administrationen i USA här större respekt än den förra. Det gäller att gå till roten med orsakerna till terrorism: fattigdomen, ojämlikheten, eländet, diskrimineringen, förtrycket.

Finland bör genom EU i det transatlantiska samarbetet också idka påtryckning på USA för att förmå landet att ansluta sig till FN:s konvention om barnens rättigheter, som i år fyller 20 år. Vid sidan av Somalia är USA det enda land som nu står utanför konventionen.

Samtidigt som Finland internationellt bör vara en förkämpe för mänskliga rättigheter bör vi alltså sopa rent också framför den egna dörren, ja innanför denna dörr.

Till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna hör rätten till det egna modersmålet och samhällsservice på detta modersmål. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att de brister som blottlades i uppföljningen av hur språklagen tillämpas med det snaraste åtgärdas. Gruppen vill också i detta sammanhang påminna om grundlagens förpliktelse i dess paragraf 122: "När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder." Vi förutsätter att denna förpliktelse uppfylls också då den statliga regionförvaltningen reformeras. Och då beslut fattas om hur långt från hemmen barn i framtiden ska födas. Det handlar om inget mindre än respekt för mänskliga rättigheter.

Som det sägs i redogörelsen har Finland två nationalspråk som skyddas i grundlagen. Däremot nämns inte med ett ord den internationella konfliktlösning som ledde till att Åland fick sitt minoritetsskydd. Det är en lösning som väckt intresse världen över och som använts som exempel på en fungerande modell bl. a. för en lösning av Tibetfrågan. Tibet är för övrigt ett annat område som lämpligen kunde ha nämnts i en redogörelse över människorättsläget i världen.

Svenska riksdagsgruppen vill också försvara andra språkgruppers rättigheter än den svenska, och välkomnar därför det i redogörelsen upprepade löftet i regeringsprogrammet att regeringen eftersträvar en lösning på samernas rättigheter som uppfyller ILO:s konvention från 1989 om ursprungsbefolkningars rättigheter. Det är ett tillkortakommande för Finlands människorättspolitik att vi ännu inte kunnat ratificera konventionen.

Romernas situation är ett annat sådant tillkortakommande, liksom det är det i hela Europa för EU:s människorättspolitik. Det gäller att skrida från de vackra orden till konkret handling, för att förebygga de tydligen organiserade tiggeriresor som även Finland under de senaste åren blivit destinationsort för.

Vi får inte heller blunda för våldet i hemmen mot barn och kvinnor, för den utslagning av barn och unga som tagit sig så tragiska uttryck i massmord i skolor, eller för mentalpatienters ångest då det sparas på vården.

Svenska riksdagsgruppen välkomnar därför regeringens löfte om ett nationellt människorättsinstitut. Må det verka som en väckarklocka då våra samveten slumrar till.
 

Elisabeth Nauclér höll gruppanförandet 9.9.2009.