Vi lever i en värld med öppna gränser och berörs ofta, förr eller senare, av sådant som sker på annat håll i världen. Trots att vi skött vår egen ekonomiska politik bra berörs vi nu av den ekonomiska kris som har sitt ursprung i fastighetsmarknaden i USA och därmed på Wall Street i New York. Vi får lov att räkna med kärva år, men vi skall inte tvärbromsa. Vi måste hålla hjulen i rullning, stimulera sysselsättningen och upprätthålla tryggheten och basservicen för alla. Samtidigt måste vi ta sikte på en framtid där sysselsättningsgraden är hög, eftersom det är det som är grunden för en hållbar välfärd.

Regeringen tog sig an dessa utmaningar på politikrian nyligen och lade fram sitt recept för att bibehålla det finländska välfärdssamhället; en ökad upplåning för att inte behöva skära i välfärdssamhällets förmåner samtidigt som kreditvärdigheten skall tryggas.

Regeringen har valt att inte slå på bromsarna, skära i den offentliga servicen och förklara att välfärdsbygget har nått takhöjd. Regeringen tar sitt ansvar och ser framåt, man satsar på jobb och sysselsättning samt trygghet och service. I brist på tillräcklig egen finansiering ökas upplåningen under de kommande åren. Men det kan inte bara handla om kortsiktiga lösningar. Situationen är mycket allvarligare än så. Vi måste visa att avsikten och målsättningarna med alla åtgärder är att återställa tillväxten och balansen i vår ekonomi och trygga betalningsförmågan.

Vi måste komma ihåg att ställa siktet på framtiden. Statistiken visar att Finlands försörjningskvot då kan vara den sämsta i hela EU om inte korrigerande åtgärder vidtas. Att sätta upp målsättningar för hur vi skall kunna förbättra försörjningskvoten är att ta ansvar – ansvar för Finland och kommande generationer, ett ansvar som sträcker sig längre än till nästa riksdagsval.

Flera arbetsår påverkar inte arbetsmarknaden i första taget men småningom skall de bidra till att sysselsättningsgraden kan höjas från nuvarande 70 till 75 procent. Om vår sysselsättningsgrad vore lika hög som i övriga Norden skulle vi kunna se mer positivt på framtiden. Att höja sysselsättningsgraden är en nödvändighet för att den offentliga sektorn, staten och kommunerna skall kunna upprätthålla en bra skola samt en god vård och omsorg för alla. Svenska riksdagsgruppen vill att också kommande generationer skall ha en möjlighet att leva i ett nordiskt välfärdssamhälle, det är möjligt bara om vi fattar modiga beslut. Utan dessa modiga beslut drabbas alla generationer.

De nya riktlinjerna för arbetslivsåtgärderna skall ses mot just den här bakgrunden. Finländarnas närvaro på arbetsmarknaden måste förlängas; både i början och i slutet. Det förutsätter att man orkar bättre i arbetslivet. De nya målen kräver ännu mycket arbete, utredningar, förtydliganden och stödjande åtgärder. I arbetet med att omsätta förslagen i praktiken är det viktigt att intresseorganisationerna kommer med.

Alla skall vara medvetna om att regeringens omsorg handlar om arbetskraftsutbudet i framtiden. Åren 2010-2025 beräknas den arbetsföra befolkningen minska med 265 000 personer. Det krävs en rad olika åtgärder. Den egna arbetskraftspotentialen bör utnyttjas bättre i fortsättningen. Utöver regeringens föreslagna åtgärder bör en del annat göras. Överhuvudtaget bör åtgärder mot utslagning och diskriminering på arbetsmarknaden vidtas. Det bör inte ges utrymme för åldersrasism och arbetsgivarna bör inte heller falla för frestelsen att göra sig av med sina arbetstagare annat än i absolut nödvändiga situationer. Flera bör ges chans att göra en insats i arbetslivet. Liksom i Sverige bör vara möjligt att kombinera arbete och sjukskrivning i lämpliga proportioner. Trots alla dessa åtgärder kvarstår det att vårt land kommer att vara beroende av en betydande inflyttning.

Unga tar god tid på sig förrän de kommer ut i arbetslivet. Detta är något som måste ses över med tanke på försörjningskvoten i framtiden. Regeringen vill effektivera studiehandledningen som skall bilda en obruten kedja från grundläggande utbildning till arbetsliv. Dessutom skall nya studenters övergång till studier på högskolenivå påskyndas. Systemet med inträdesförhör skall förnyas så att både elektronisk ansökan och studentexamen utnyttjas mer effektivt än hittills. Dessutom har minister Stefan Wallin tillsatt en arbetsgrupp som redan under detta år skall komma med förslag till hur man skall reformera studiestödssystemet och uppmuntra till heltidsstudier. Föredömligt kort studietid bör belönas. Svenska riksdagsgruppen betonar att ungdomar bör komma snabbare ut i arbetslivet, men vill påminna om att det måste vara möjligt att engagera sig i studentpolitik och föreningsarbete. Samhällsengagemang skall alltid uppmuntras.

Det behövs långtgående hälsofrämjande åtgärder i arbetslivet för att arbetstagarna skall orka längre. Därom tycks det råda stor enighet. Det finns många orsaker till att friska människor inte fortsätter arbeta så länge som möjligt – till 68 år eller ännu längre. En del upplever att de inte behövs, andra vill ge plats för kommande generationer, en del trivs inte på arbetsplatsen och andra igen har råd att sluta jobba och fylla sin tillvaro med något annat än arbete.

Social- och hälsovårdsministeriets rapport om arbetsmiljöns tillstånd och utveckling avslöjar stora problem i arbetslivet; bland annat ökar det psykiska våldet och arbetsplatsmobbningen medan påverkningsmöjligheterna minskar. Målsättningen att öka sysselsättningsgraden och tiden i arbetslivet kan inte uppfyllas utan ett nytt grepp ifråga om de hälsofrämjande åtgärderna och välfärden på arbetsplatsen. Vi måste trivas bättre, uppleva att vi behövs och ha möjlighet till flexibla arrangemang i arbetet, speciellt med tanke på barnfamiljernas situation. Alterneringsledighet bör kunna kombineras med kortare lediga perioder för att arbetstagaren skall kunna orka komma igen. Utan dylika åtgärder är det omöjligt att nå de uppställda målen. En mycket målmedveten satsning på arbetshälsan bör göras. Detta är en uppgift för samhället och arbetsgivarna, som skall stimulera arbetstagarna till engagemang för sin egen hälsa, ork och trivsel i arbetet. Införandet av motions- och kultursedlar är ett steg i rätt riktning. Noteras kan att i Tyskland betalar staten och sjukkassorna de mesta av kostnaderna för hälsomotion. Också samhörigheten på arbetsplatserna är viktigare än vad man tror.

Regeringens målsättning att höja pensionsåldern kunde naturligtvis ha fötts på ett annat sätt. Vi har i Finland en lång tradition när det gäller samarbete i arbetsmarknadsfrågor, en modell som Svenska riksdagsgruppen stöder. Det uppkomna läget måste få en lösning i samförstånd, vilket verkar vara inom räckhåll. Den senaste tidens meningsutbyten skall se mot den bakgrunden att det är regeringens uppgift att komma med dylika initiativ och att ta ansvar både på kort och på lång sikt. Facket ser till sina medlemmars bästa och oppositionen blickar mot nästa val. Men är inte jobben och sysselsättningen av avgörande vikt för alla parter? Vad är oppositionens alternativ med tanke på framtiden, åldersstrukturen, sysselsättningsgraden och välfärden? Exempelvis i Tyskland har socialdemokraterna föreslagit en höjning av pensionsåldern med samma motiveringar som nu förs fram.

Svenska riksdagsgruppen stöder linjedragningarna ifråga om längre tid i arbetslivet och framskjuten pensionering. Bara genom att förlänga arbetslivet och genomsnittsåldern för pensionering får vi ekvationen med en försämrad försörjningskvot att gå ihop. Många öppna frågor som gäller både pensionsåldern och orken i arbetslivet är ännu öppna, måste utredas och få ett svar. I detta arbete är det naturligt och viktigt att arbetsmarknadsorganisationerna deltar.

Svenska riksdagsgruppen vidhåller att de som jobbar längre får en högre pension för de sista åren i arbetslivet. Detta skall gälla även om pensionsåldern höjs. Även i framtiden skall det vara möjligt till förtids- och sjukpension för dem som blir sjuka eller av andra orsaker inte orkar i arbetslivet.

Med sina linjedragningar fortsätter regeringen att försvara den offentliga sektorn och välfärden, även om oppositionen inte tycks tro det – av debatten att döma. Svenska riksdagsgruppen stöder enkel övergång till dagordningen.
 

Håkan Nordman höll gruppanförandet 11.3.2009.