Nyckelordet framför andra är nu stabilitet. För att klara eftervården av den ekonomiska krisen, förbättra sysselsättningen och börja återställa balansen i den offentliga ekonomin krävs inte bara ekonomisk utan också politisk stabilitet. Finans- och valutamarknaden befinner sig alltjämt i gungning och tål inte osäkerhet eller tvära kast i den förda politiken.

Kravet på stabilitet går hand i hand med behovet av kontinuitet. Mari Kiviniemis regering är därför en naturlig förlängning av Matti Vanhanens II regering. Regeringsprogrammet består, men kompletteras för den ekonomiska politikens och finanspolitikens del med en regeringsdeklaration som svarar mot dagens ekonomiska och finansiella läge.

Oppositionen har krävt nyval. Låt oss för ett ögonblick reflektera över vad det alternativet skulle innebära. Nyval vore tekniskt möjligt tidigast i september–oktober, bara ett halvår före nästa ordinarie val. Fram till dess skulle vi ha en upprivande valkampanj och en regering som likt en expeditionsministär vore handlingsförlamad. Inte bara skulle oppositionspartier stå mot regeringspartier, utan också oppositionspartier och regeringspartier inbördes mot varandra.

Det blågröna regeringsblocket har 126 mandat här i riksdagen, och fick alltså i valet 2007 en stark fullmakt av folket att regera i fyra år. Inte en enda av alla de gallupar som har gjorts tyder på att regeringsblockets betryggande majoritet vore i fara. Oppositionen – låt oss kalla den rödgrå – har 74 mandat. Inte en enda opinionsmätning har pekat på att detta rödgrå block skulle vara på väg att erövra en majoritet av riksdagsmandaten.

Vad skulle Finland alltså vinna på ett nyval nu, jämfört med vad landet skulle förlora? En cost-benefit-analys ger ett entydigt resultat: kostnaden skulle överstiga all eventuell nytta.

I dagens fortsatt osäkra ekonomiska läge gör regeringen Kiviniemi alltså rätt i att avstå från radikala kast i politiken. En i och för sig välmotiverad skattereform får vänta till nästa valperiod, vilket betyder att partierna och väljarna får debattera skattepolitiken i valrörelsen. Men det betyder inte att regeringen tänker sitta med armarna i kors.

Ansträngningarna för att förbättra konkurrenskraften och främja exporten måste ytterligare intensifieras. Sysselsättningen måste främjas med alla medel, såväl allmänna, tillväxtfrämjande som specifika, riktade till utsatta grupper. Förberedelser bör inledas för att balansera den offentliga ekonomin. Redan nästa år ska underskottet klart underskrida de tre procent som stipuleras i eurokriterierna.

Regeringen Kiviniemi kommer inte för sin del att skärpa beskattningen, men nog genomföra de riktade skattehöjningar som den förra regeringen initierade.

Stabiliseringen av den europeiska finansmarknaden går vidare med hjälp av det nya instrument EU- och särskilt euroländerna har enats om. Förhoppningsvis vinner detta instrument – i motsats till de nödvändiga lånen till Grekland – förståelse och stöd även inom oppositionen här hemma. Finland har hört till tillskyndarna med det så kallade stresstest bankerna genomgått, och resultaten kommer att publiceras under sommaren. Också det bidrar förhoppningsvis till att stabilisera läget på marknaden. Det behövs samfällda europeiska åtgärder för att lösa gemensamma europeiska problem.

Trots att regeringen Kiviniemi framför allt ska representera kontinuitet, hittar den uppmärksamma läsaren av det uppdaterade regeringsprogrammet vissa markeringar som stakar ut målsättningar även på längre sikt.

En sådan är en utvidgning av välfärdsmätaren från den klassiska bruttonationalprodukten till en vidare utvecklingsindikator som väger in människornas välmående och miljöns tillstånd. Avsikten är ingalunda att nedvärdera den rent materiella välfärdens betydelse, utan att komplettera den med andra kriterier som mäter det vi kunde kalla lycka i livet.

En annan framtidsinriktad markering är löftet att göra upp en plan för balansering av den offentliga ekonomin som sträcker sig över de två följande valperioderna. Vi kommer ingenvart med plötsliga skattehöjningar och/eller nedskärningar i utgifterna, som bara riskerar att hämma tillväxten. Vi behöver en långsiktigare plan som, för att citera programkompletteringen, inte lämnar någon utanför välfärden. Då vi ska återbetala de lån som hjälpte oss ur krisen väntar tuffare tider, men bördan måste fördelas socialt rättvist.

En tredje markering, som inte är ny men som tål att upprepas, är ambitionen att höja sysselsättningsgraden till den lika ambitiösa som nödvändiga nivån 75 procent och att förlänga tiden i arbetslivet. Regeringen signalerar än en gång sin beredskap att vidta de åtgärder som krävs i samråd med arbetsmarknadsparterna. Det gäller inte bara att tidigarelägga inträdet i arbetslivet och senarelägga pensioneringen från arbetslivet, utan också att öka trivseln i arbetet så att allas arbetsmotivation höjs.

I det uppdaterade programmet har regeringen också mod att tala för arbetsrelaterad invandring. Det modet tycks på sina håll ha svikit, trots att alla borde vara fullt medvetna om att vi inte kan upprätthålla vår välfärd utan fler händer och hjärnor. Mängder av arbete blir ogjort i vårt land utan invandrare. Det kan inte vara svårt att inse – speciellt om man ser på Helsingfors-regionen.

Vidare förbinder sig regeringen Kiviniemi till det energipolitiska paket regeringen Vanhanen II beslutat om. Det gäller både lagstiftningsåtgärder och finansiering, och visar att regeringen menar allvar. Det betyder att tydliga beslut om paketet skall fattas i samband med 2011 års budget.

Om den internationella ekonomiska situationen förändras radikalt, kommer regeringen precis som sin föregångare att ha beredskap att vidta åtgärder. Så fungerar en ansvarsfull regering, och en sådan har vi fått även nu.

Gruppanförandet hölls av Ulla-Maj Wideroos 23.6.2010